Kan jag påminna dig någon gång, för mycket?
Jag skrev för någon dag sedan att jag tog med mig mina nya träningskläder till pojkvännen nu under lovet och jag kan säga att de blev väl använda. Vi tränade varje dag och det kändes så sjukt härligt! I början då han tjatade på mig att följa med honom och träna, att vi skulle ut och springa, gå en runda, spela basket i somras, så tyckte jag inte alls att det skulle vara roligt. Jag ville bara vara fin, klä mig fint och vilja att han skulle tycka att jag var vacker hela tiden.
Men jag har nu insett att jag inte alls behöver göra så, jag behöver inte vara uppklädd eller sminkad för honom. Jag behöver inte ha håret på ett visst sätt för att han ska tycka att jag är söt. Och jag ska absolut inte vara den som står och tittar på när han spelar basket, när han cyklar eller när han lyfter vikter. Jag ska göra allt det där med honom, visa honom att jag visst kan och att jag tycker det är roligt att göra det med honom.
Och det gör jag verkligen, det har jag märkt nu. Även om jag känner mig äcklig när svetten rinner och min kropp håller på att ramla ihop, så ler han ändå åt mig som alltid gör. Han tittar mig i ögonen och säger att jag är duktig, att jag kämpar på bra och att jag är fin. Ibland fräser jag på honom och ber honom att titta åt ett annat håll då det känns som jag ska spricka och svetten bara rinner, men då ler han. Och med det leendet så försäkrar han mig om att han älskar mig, även om jag inte är klädd i en vacker klänning med håret och sminket gjort.. Och det är därför jag älskar honom.
Han får mig att må bra, vill att jag ska må bra. Vill att jag ska göra och tycka allt som han tycker är roligt, är roligt. Men mest av allt vill han att vi ska göra det tillsammans. Och det gör mig glad! Och nu när jag sitter här hemma i min säng, en söndagskväll som denna. Efter en hel vecka tillsammans, varenda timme, så får han mig att sakna honom något fruktansvärt.
3 av de 600 bilder vi tog på vår resa i Norrland. ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar