det finns inga ord som kan beskriva en sån här känsla, helt klart obeskrivligt. Jag glömmer aldrig den kvällen då jag låg i min säng tillsammans med två andra då mamma plötsligt ropar oroligt i trappen efter mig. Och när jag gick ner räckte hon mig luren och tittade konstigt på mig, men gick inte därifrån. Jag tog telefonen mot mitt öra - "hallå?" Och det enda jag hörde var tårar, någon på andra sidan grät. Jättemycket, men jag kunde inte förstå varför..
När Linda hämtat andan fick hon ut ditt namn, men inget mer. Jag förstod att något hemskt hade hänt, men vid det här laget flög alla möjliga tankar runt i mitt huvud och jag kunde inte placera något. Till slut var jag tvungen att fråga - "ta det lugnt, vad har hänt?" Och då kom det.. Det jag aldrig trodde jag någonsin skulle få vara med om.
Att någon av mina vänner skulle ge upp sitt eget liv, av en orsak som vi antagligen aldrig får reda på? Det känns overkligt och det känns orättvist. Varför skulle ditt öde bli sådär? Det hade kunnat bli så mycket bättre, om du bara hade stannat kvar..
Jag vet inte vad jag ska skriva, vet inte vad jag ska säga eller göra. Du har inte fått någon egen sten, det finns ingen speciell plats för just dig som man kan gå till, nätter som den här. Det finns inget jag kan göra för att någonsin kunna få dig tillbaka, vi var inte världens bästa vänner, men vi hade ett band. Hoppas att du sitter där uppe i himlen och tittar ner på oss ibland.. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar