jag har alltid varit den som varit skeptisk utåt mot träning, men jag har alltid varit tränings-aktiv. Endast sista året i högstadiet och nu de två första åren i gymnasiet som jag verkligen inte gjort någonting för att vara aktiv. Har varken varit med på det minsta som idrottslektionerna i skolan, eller gått en promenad på kvällen, för både motionen och mys-hetens skull. Nix! Det har inte varit mycket mer än roligt "hitte-på" för min del. Men nu har jag gett mig fan på att komma igång med det här..
Det känns så mycket bättre när jag vet att jag har någon som tror på mig. Tack pojkvän!
Han har många gånger klagat på att jag inte vill "springa en mil" som jag kallat det när han velat hitta på någonting aktivt och sagt att jag "aldrig vill göra någonting skoj". Men jag har inte uppfattat, att cykeln, kunde vara någonting roligt? Mer än knä-rumpont dagen efter. Men jag har haft mycket fel! Äntligen har jag hittat mitt riktiga Jag, igen. Och det känns underbart!
Jag har tränat gymnastik under hela låg-mellanstadiet.
Jag tränade även fotboll 5 år i mellanstadiet-början av högstadiet.
Jag har alltid varit den flickan som klättrat i träd, sprungit i skogen, byggt kojor och lekt med bilar.
Och nu är jag den flickan som har någon som tror på mig, att jag kan ta tillbaka den flickan som jag en gång varit. Och den flickan ska nu, bege sig ut på en tur i skymningen. Ska möta upp Elin, gå och simma, basta av mig lite studier som tynger mig och ha en riktigt bra kväll.. Det är väl klart jag lyckas?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar